Hurtiglenkjer til innhald, navigasjon, søkjeboksen eller prøv ein annan layout

Katarina Mazetti :: Grabben i graven bredvid

Her er du no :: www » nn » blogg » 2005 » juli

Grabben i graven bredvid blei filma av Kjell Sundvall i 2002, og blei eit rett sjarmerande lite kammerspel. Det er Katarina Mazetti som skreiv romanen og ga han ut i 1999. Vi huskar opninga, der enka sit ved grava og tenkjer:

Den lilla sobra stenen framför mig är allt som er kvar. Och jag är rasande på honom för att han lämnade mig sådär, utan att ens diskutera saken med mig först... Nu kommer jag aldrig att få veta vem han var.

Det er to hovudpersonar. I boka vekslar dei og i annakvart kapittel følgjer vi han og ho. Dei har ulike kjønn, ulikt språk og ulik tilnærming til sorga:

Det brukade alltid bli sådär för mej på den tiden när jag letade efter tjejer jämt. Ja, jag gick dit kuken pekade och den pekade alltid på tjejer, som en slagruta, det var bara att hänga med den. Till folkparken, på somrarna. Till ett dansställe i nån by på vintrarna, även om man måste åka bra nog långt ibland. Stora, trista lokaler med lysrör där byskolan hade gympa på vardagarna och IOGT-möten på kvällarna och så på fredan och lördan satte dom lite kräppapper om lamporna och hyrde in nåt dansband.

[...]

Jag blev besviken för att hon gick! I flera veckor hade jag sagt till mej själv att det var skönt att få sitta ensam på bänken och meditera. Men nu ville jag ha henne bredvid mej. Jag ville veta vart hon tog vägen, utanför kyrkogården!

Ho slit på jobben, og med biletet av seg sjølv som kvinne:

"Jag menar, du kan ju göra dig fri på kvällarna och så där. Du kan ju satsa på jobbet."

Hon sade det med en aggressiv underton av att jag liksom fuskade på något sätt. Vuxen och utan familj, strejkbrytare i kvinnolivet.

Apa! Hon som brukade lägga huvudet på sned och be mig, "som inte hade familj" att ta kvälls- och söndagspassen åt henne.

[...]

Hon var bara glad att jag piffade till hennes tråkiga gamla avdelning och lät mig hållas, fastän det inte var mitt jobb. Och jag gjorde det därför att jag i smyg är så fascinerad av barn.

Ja, i smyg! För det kan man ju inte vara öppet, om man är en barnlös änka på nära trettifem! Hade jag så mycket som tagit upp en unge i knät skulle hela den kvinnliga delen av bekanntskapskretsen – utom Märta – tyckt vällustigt synd om mig och det har jag inte alls lust att bjuda dem på. Och de skulle sagt sig att barnlösa var de i alla fall inte, även om de gick i familjeterapi och/eller var skilda och måtte jobba halvtid och var fattiga som kyrkråttor. De klagade över att ungarna höll dem vakna på nätterna och slogs med syskonen och kräcktes i bilen och vägrade läsa läxor, och de klagade över priset på mjölk och fotbollsskor och ridlektioner. Och sedan måste de gå tidigare för att Pelle hade feber och Fia skulle till tandläkaren. Eller också var de Föräldrar på stan, när de inte jäktade till föräldramöten och suzukikurser. "Det går ju an för dig att jobba över", sade de ofta. "Lyckliga du!"

Å jo da, hu er verpesjuk – den biologiska klockan tickar högre och högre! Men kva med han? Det må jo to til for å danse tango. Kor er han?

Och så... när jag var färdig med mina bankärenden och kom ut på gatan fick jag plötsligt syn på mina stövlar på väg in genom glasdörrarna till biblioteket, med mej i dom! Det var så märkligt.

Inne i ljusgården vid disken blev jag nervös och vred huvet åt sidan och sniffade ängsligt på kragen på min jacka för att känna om jag luktade lagård.

Dei er sjølsagt to ulike egg – korleis skal ein ellers lage spenning? – og det er rett moro å sjå kor dårleg dei kommuniserer. Åtti sider seinare tenkjer han:

Det var första gången jag blev fullkomligt blint rasande på henne. Jag ville sopa till mitt i hennes äggskalsbleka ansikte så näsblodet sprutade. Men i vår släkt slår vi helt enkelt inte fruntimmer. Det beror inte på att vi är särskilt ridderliga skulle jag tro, mera på att vi inte vill skada värdefull arbetskraft.

Men henne ville jag slå, och nån arbetskraft var det ju knappast frågan om.

I stället slet jag på mej jackan och sprang ut utan ett ord, mitt i hennes ordsvall. Jag gick til lagårn och tittade till en ko...

Men du kan da ikkje berre gå! Dei er heldigvis alt for interesserte i kvarandre til å la usemje øydeleggje alt. Dei tek dei til vitet, lærer seg å unngå visse tema og førebur jul tilsammans:

"Ge mig en Prinsessa och jag ska vränga henne ut och in genom en längdskåra och slå knut på henne!" röt Benny.

Under tiden kämpade jag med Fyllt revbensspjäll (Falsk gås) och kved om Krympt segelgarn och Späcknålar. I sanningens namn ble vi allt yvigare och benägna för genvägar i matlagningen eftersom vi tutade glögg oavbrutet. Vi hade också en upprörd diskussion om vem som egentligen var falsk, det arma revbensspjället som forsökte förestella gås eller den stackars gåsen som aldrig bett att få bli nämnd i sammanhanget. Jag tog revbensspjällets parti och Benny gåsens.

Sillen à la Russe* blev mycket vacker, lite som ett tidigt verk av Niki de Saint Phalle, hon som brukade baka in färg i gips och skjuta fram ett konstverk med hagelbössa.

Halv tolv på natten såg det ut i köket ungefär som det gjorde i lagården – fast det luktade bättre, sade Benny och somnade på kökssoffan. Jag röjde upp efter bästa förmåga ock kände belåtet hur generationer av utslitna husmödrar radade upp sig bakom mig.

Tilsammans ...

Neste blogg :: oversyn :: førre blogg

aage no :: e-post :: XHTML :: CSS :: WAI A/508

Denne sida blei sist endra :: 14. April 2014 :: ©

Til toppen

www.aage.no 2000 © 2008 www.rolle.no