Hurtiglenkjer til innhald, navigasjon, søkjeboksen eller prøv ein annan layout

Finnmork :: Det märkelige hacket i gränsen

Her er du no :: www » nn » blogg » 2005 » Finnmork

Teksten Det märkelige hacket i gränsen er henta i frå Jämten 1994, som er årboka til Jämtland läns museum, like borti nåva her i aust. Det er Georg Hanssen og Paul Jenssen som har skrivi han, og teksten greier ut om korleis grensa mellom Noreg og Sverige har vorti tolka opp gjennom dei siste tusen åra.

Först år 1751 fastställdes Sveriges riksgräns mot Norge, och Jamtalands västra gräns fick den sträckning vi känner till i dag. Alltsedan dess har funderingar kring det märkliga "hacket" i gränsen gett upphov till olika – mer eller mindre fantastiska – förklaringar. Som exempel kan nämnas påståendet att lantmätaren skulle ha blivit ihjälslagen, eller att den samiske vägvisaren blivit mutad – på Penningkeisen! Dessa historier antyder att norska krav gick igenom på ett ohederligt sätt. I själva verket är det tvärtom! Riksgränsen är ett resultat av långdragna förhandlingar mellan Danmark/Norge och Sverige/Finland. Och just i detta område gav danskarna efter för de svenska kraven.
Riksgränsens inbuktning runt Sörli och Nordli socknar är egentligen ganska självklar – området är bebyggt och befolkat från Tröndelag. Dokument från 1300-talet och framåt visar klart att Sörli aldrig räknades til Jamtaland. Det mesta tyder på att förhållandet varit detsamma även långt tidigare.
Inför gränsuppgörelsen på 1740-talet lade båda sidor fram sina krav på territorium och förslag til gränsdragning (se kartan). Det svenska kravet var till synes enkelt och lättförståeligt – riksgränsen skulle följa vattendelaren, högsta fjällryggen. Där vattnet rann åt öster skulle det vara svenskt land. Denna princip höll man dock inte så noga på – den stora sjön Limingen, som rinner ut i Ströms Vattudal, lämnades utanför.
Det danska kravet däremot byggde på då rådande förhållanden. Efter noggranna förhör med äldre, minnesgoda män i Tröndelag – både bönder och samer – fastslog man en pretentionslinje längs de gränsmärken som uppgivits i förhören.
Utifrån de vittnesförhör som hölls kan man konstatera, att i två områden var det danska förslaget till gränslinje lika med den då, i praktiken, gällande gränsen. Det är området norr om sjön Hotagen, samt västra delen av nuvarande Frostvikens socken. Före 1751 låg alltså dessa områden i Norge! I och med gränsregleringen förlorade Norge territorium och "hacket" blev mindre än det borde ha varit.

Grensediskusjon 1751

Hotagen. Det står helt klart att Sörlis utmarker nådde ner till Hotagssjöns norra del. Föllingebönderna säger, inför Häradsrätten i Lit 1739, att Li-bornas skog och fiske går till Röksjöviken (Rötviken) och Bringsjö bränna (Brinnsjön). Dessa märken nämns också år 1666 som nordgräns för Föllinge avradsland. Även på landshövding Örnskölds karta, år 1771, över dåvarande Västernorrlands län går föllingegränsen mot samma märken.
Frostviken. Väster om linjen från Saxolawara (Brattlifjället) till Gavingsjack (Gelvenåkko) började de norska samernas område. Både med böxelbrev (arrendekontrakt) och på norska häradsting intygades att Blåsjö- och Jormfjällen nyttjades av norska samer. Portfjället (som svenskarna menade var ett gränsmärke) ligger inne i detta område. Ett samiskt vittne svarade – på en direkt fråga – att det, under hans livstid ej varit någon tvistighet mellan norska och svenska undersåtar om denna gräns.
Nybygget Frostviken (nuvarande Viken) lydde under Nordli socken och Snåsa prestgäll.
Svaningssten. Den norska gränslinjen från Penningkeisen ändå ner till Svaningssten och vidare mot Brattlifjället verkar kanske förbryllande. Vid förhören i Hammerdal år 1739 uppgav ju samtliga vittnen Portfjället som gränsmärke mot Norge. Mellan Portfjället och Svaningssten är det nästan åtta mil. Strömsbönderna hade sedan medeltiden brutit kvarnstenar väster om nuvarande Gäddede och fiskat i sjöarna norr därom. De hade även haft jakträttigheter i det gamla "Finnmork", och mot den bakgrunden verkar deras krav rimliga.
Samtliga Nordlibönder uppgav däremot Svaningssten som östligaste gränspunkt mot Sverige. Sjöarna längs norra Vattudalen sades tillhöra Nordlis "bygdeallmänning", och jamtarna hade trängt sig in där. Det märkliga är, att båda sidor egentligen har rätt! För svenskarna började Norge vid Portfjället, och för nordmännen började Sverige vid Svaningssten. Men däremellan fanns samernas område – Finnmork – som under medeltiden varit norskt skatteland.
De danska delegaterna lade ingen större kraft bakom sina argument vid förhandlingarna. I det kompromissförslag som följde drogs linjen från Penningkeisen i stället direkt till Gäddedet och vidare genom Jormsjön norrut.

Lappskattefjällen

I och med gränsreleringen 1751 blev samernas gamla område uppdelat mellan två nationer. Samtidigt upprättades ett särskilt dokument (lappmarks-kodicillen) som gav samerna tillstånd att fritt passera gränsen med sina renar.
Från statsmakternas sida ville man trygga besittningen av fjällområdena, och uppmuntrade till kolonisation på båda sidor. På svenskt håll tillgodosågs även militärstrategiska intressen. Kölen utgör ett utomordentligt, naturskapat hinder för invasion västerifrån.
Från omkring 1720 börjar Jamtalands jordeböcker använda namn på fjällområden som olika samer betalar skatt för. Åtta av skattefjällen räcknades till Ströms socken. Dessa var Orrnäsfjäll, Bastunäsfjäll (från 1719, tidigare "öde"), Millerstskogsfjäll (inkl Gismannsvattnet 1722) och Klumpvattensfjäll (inkl Gärdnäset 1722). Väster om Vattudalen fanns Murfjäll, Härkelfjäll, Vinklumpfjäll och Gåxsjöfjäll. Jorm- och Blåsjöfjällen fanns inte med – för dessa tillhörde norska samer!
När skattefjällen markeras på en karta ser man var böndernas områden (utmarker/skatteskogar) slutar, och var samernas områden börjar. Väster om Frostviken går gränsen mellan norska samer och bönder en halv mil öster om gården Åsmulen i Harrans socken i Namdalen. Vid de norska förhören 1742 intygade länsman och två nämndemän i Harran, att därifrån var det 10-12 mil till den svenska gränsen. Från Åsmulen är det 8 mil till Gäddede och 13 til Svaningssten.
1645. Fredsöverenskommelsen nämner ingenting om vilka gränser Jamtaland hade, när det avträddes till Sverige. På den äldsta svenska kartan över landskapet (ritad 1645) finns texten "Lappia pars" över nuvarande Frostviken. Detta måste tolkas som att området var en del av ett större "lapp-land".
Det som Danmark/Norge egentligen avstod var bondebygderna i Jamtaland/Härjådalen. Det viktiga för Sveriges del var ju att förhindra att norsk/danska trupper skulle kunna förleggas och underhållas öster om fjällkedjan. Snart kom därför svenska krav också på fjällområdena, öster om Kölen, som Nordli/Sörli och Särna/Idre.
1611-12. Vid förhören i Hammerdal år 1739 framkom, att de gamla gränsdokumenten gömdes under Baltzarfejden "af reddhåga för fienden". Svensk myndighet hade snabbt installerats i Jamtaland, och kanske lade man beslag på de dokument som fanns. Dessa kunde nämligen inte senare återfinnas.
1602. Vid en undersökning av gränsen mellan Ångermanland och Jamtaland år 1602 citeras den gränsbestämmelse som då gällde, och som gällt alltsedan 1200-talet. Den fanns "i en bok beskriven, som och kallas Landz skrå, den i förvaring i Jempteland uti deras landzkista ligger". Citatet om gränsen är nestan ordagrant lika med den avskrift av landsskrån som gjordes i Sunne i maj 1482 (se nedan).
Någon ändring av gränslinjen hade inte gjorts sedan medeltiden, eftersom fjälltrakterna, "Jemptelands lappe mark", inte räcknades till bondelandskapet Jamtaland. De sågs ännu som en del av en större Lapp-mark, det gamla Finnmork.
Boken som kallades "Landsskrå" förvarades alltså i landskistan, dåtidens landskapsarkiv, tilsammans med kungliga brev, privilegier och andra angelägna dokument. Under de många krigen på 1500- och 1600-talen plundrades kistan på delar av sitt innehåll. Den fördes slutligen til Trondheim och försvann där. Också landsskrån är därmed förlorad.
1563-71. Under det nordiska sjuårskriget hölls Jamtaland ockuperat av svenska trupper. I de räkenskaper som fördes under denna tid finns en same upptagen, som tidigare fanns med i de norska länsräkenskaperna.
Orsakerna till att denna same började erlägga skatt i Jamtaland, i stället för i Tröndelag, torde vara rent praktiska. Många samer betalade skatt både till Norge och Sverige – ibland t o m samma år.
Sedan Jamtaland återförts till Norge år 1571 fortsatte svenska fogdar – genom de s k birkarlarna – at ta upp skatt av samerna inom nuvarande Jamtaland. Den ovannämnde samen höll till på "Harchara" fjäll, nuvarande Hartkjölen, vars östra del ibland (genom den svenska beskattningen) kom att räknas till Ångermanlands (Åsele) lappmark. Detta fortsatte under 1600-talet, och bönderna i Sörli uppfattade så småningom Hartkjölens samer som "svenska undersåtar".
Detta är anledningen till att det danska gränskravet på 1740-talet följer en linje från Hotagssjön via Penningkeisen till Svaningssten, och utelämnar en stor del av fjällområdet. Den medeltida gränsen gick från Hotagen direkt till trakten kring Svaningssjön (se kartan).
class="booty" >1548 och 1519. Den ovannämnde samen – Olof Joenson – betalade år 1548 "finneskatt i Finnelijd". Redan 1519 kallas området vid Sörli för "Finnelidh", trots att socknen hade åtskilliga bondgårdar. Detta faktum måste ha sin grund i att samerna under århundraden satt sin prägel på området. Det gamla Finnmork sträckte sig hit ner. Nuvarande Lierne kommune (med socknarna Nordli och Sörli) benämndes Finnlierne till långt in på 1800-talet, i de norska räkenskaperna.
1482. Den 15 maj 1482 gjordes en avskrift ur "boken som... kallas lands skrå..." och som bl.a. innehöll Jamtalands gränser mot omgivande landskap.
Gränsbeskrivningen börjar: "Detta landa märe är mellan Jamtaland och Finnmork och Hälsingaland". Efter att ha avverkat landskapets södra och västra gräns fortsätter beskrivningen, i översättning: "...norrut efter fjällen och till Lenglings lider, och därifrån norrut till Strömmen – der har jamtarna, norrut i Finnmork, 19 raster från Strömmen, rätt att jaga älg och ekorre – sedan går gränsen österut tills Ångermanna land möter – det börjar där det heter Vojmsjön...".
1320-1350. Någon gång under denna tid gjordes en sammanställning av sex olika beskrivningar av delar av gränsen mellan Norge och Sverige, "Noregs landa mæri". I samma pergamentshäfte finns också kung Sverre Sigurdssons stridsskrift "En tale mot biskopene", som skrevs 1198-1199, ett kort stycke om gränsen mellan Norge och Ryssland, samt berättelsen om Härjulf Hornbrytaren.
De sex gränsbeskrivningarna kommer från sex olika källor, varav tre berör Jamtaland. En av dessa är ett vittnesmål från ett allting som hölls i Sveg, någon gång mellan 1269 och 1272. Tyvärr har resten av tingsprotokollet gått förlorat, så vi vet inte varför riksgränsen nämndes. Det var inte fråga om något "gränsting", men förmodligen behandlades viktiga kyrkliga frågor. Jamtalands gräns mot Ångermanland beskrivs mycket fortfattat, det viktiga då var upplysningen om Härjedalens gräns mot Svealand.
1200-talet. En annan av gränsbeskrivningarna i "Noregs landa mæri" är ett utdrag ur Jamtalands gamla landsskrå. I jämförelse med den i brevet från Sunne (se ovan) är beskrivningen kortare, eftersom gränsen mot Härjedalen och Tröndelag inte var någon riksgräns, och därför kunde utelämnas i denna sammanställning.

Ström

[ til toppen ]

Landsskrån torde ha ett mycket gammalt ursprung, kanske från vikingatiden, när landskapets tingsorganisation skapades. Då behövdes en bestämning av det område som omfattades av gemensamma beslut på tinget. Efterhand gjordes en del tillägg i landsskrån, t.ex. efter justeringen av gränsen vid Haverö i Medelpad. Då anges också att ändringen gällt "sedan Skule Jarl dog" (år 1240). När jamtarna anslöt sitt landskap till det norska riket, troligen år 1178, måste deras gamla sedvana att jaga inom Finnmork också tas med i landsskrån. Norska bönder hade annars inga rättigheter inom Finnmork.
Landskråns "gränsmärken" kan inte alltid tolkas som enstaka punkter längs en gränslinje. I glest befolkade områden räckte det med en vag angivelse, t ex där färdvägarna (vattendragen) korsade gränsen. Det nuvarande sjönamnet Lenglingen i Sörli, avsåg tidigare kanske hela sjösystemet ("Lang-lingen") med Ulen och Rengen, och kanske även Valsjön. Ett stycke upp på sluttningarna (liderna) ovanför Lenglingen började Finnmork, samernas land.
Gränsen följer sedan Hotagsfjällen öster- och norrut mot "Straum", Strömmen, nuvarande Ögelströmmen, som gett upphov til sockennamnet – Ström (se kartan). Därefter går den österut mot Ångermanland. När bebyggelsen i Ström utvidgades norrut under medeltiden ersattes Ögelströmmen som gränsmärke av Svaningssten.
I dag tänker man kanske inte på att "fjälltrakterna" når så langt ner längs Vattudalen. På 1700-talet beskrevs dock Äspnäs – den då nordligaste byn i Ströms socken – som "liggande opp under fjället".

[ til toppen ]

Finnmork på vikingatiden

I Egils saga, nedtecknad omkring 1220, beskrivs samernas område på följande sätt, i översättning: "...Finnmarken omfattar nästan allt det inre landet, lika långt söderut som Halogaland det yttre. Öster om Naumudal ligger Jamtaland, därefter Helsingaland, sedan Kvänland, sedan Kirjalaland. Finnmarken ligger ovanför alla dessa land, och stora fjällbygder sträcka sig upp i landet... En rad av höga fjäll sträcker sig genom hela landet och kallas Kjölen". Kölen var alltså långtifrån någon "riksgräns" på denna tid. Den blev det först när Sverige/Finland och Danmark/Norge delade upp samernas gamla område mellan sig.
Norges äldsta historieskrivning, Historia Norwegia, är avfattad omkring år 1170. Landet sägs där bestå av tre längsgående områden. Ett av dessa "er fullt av skoger hvor finnene bor, men utan å plöye jorden".
Den nordnorske storbonden och köpmannen Ottar beskrev sitt land för den engelske kungen på 800-talets slut. Han säger bl.a. att öster om, och ovanför den bebyggda kusten låg obebyggda vidder. På dessa vidder levde samerna, som kallades "finnas".
Redan på Ottars tid beskattades samerna av nordmännen. "Finnskatten" och skinnhandeln med samerna blev en exklusiv kungsrätt. Finnmork fick en särställning inom Norge, bl.a. eftersom samerna inte var kristna. Norska bönder hade rätt att jaga och fiska i "allmänningarna", men dit räcknades inte Finnmork.
Bondelandskapet Jamtalands norra gräns från medeltidens början – som den beskrivs i landsskrån – gick från trakterna av nuvarande Hotagens kyrka mot Svaningssjön och vidare österut mot Ångermanland.
Samernas gamla område i Skandinavien, Finnmork började lösas upp på 1300-talet, p.g.a. missionsverksamhet, bondekulturens inträngande samt beskattning också från svenskt håll. Området delades upp mellan Norge och Sverige, men gränsen fastställdes först år 1751.
"Hacket i gränsen" uppstod när Finnmorks sydligaste del inkorporerades i landskapet Jamtaland.

Jämtli ...

Neste blogg :: oversyn :: førre blogg

aage no :: e-post :: XHTML :: CSS :: WAI A/508

Denne sida blei sist endra :: 14. April 2014 :: ©

Til toppen

www.aage.no 2000 © 2008 www.rolle.no